FÖRELÄSNINGSANSTALTEN

STOCKHOLMS FORUM


Genom 1842 års folkskolestadga lagstadgades det att det skulle finnas en fast skola i varje socken där barn skulle lära sig läsa, skriva och räkna senast vid nio år. På 1860 talet följde bestämmelser om den högre utbildningen. Från år 1870 fick även kvinnor rätt att avlägga mogenhetsexamen.

Bildningsverksamheten startade kort efter föreningens stiftande, det första föredraget ägde rum 1867 och hölls i Nedre Börssalen med fri entré. Föredragshållaren hette Michaelsson och föreläste om ”Lifvet och sederna i den aflägsna Vestern”. Året därpå anordnas regelbundna fördrag i snart sagt alla ämnen. Verksamheten hade då blivit offentlig och hela serier av populärvetenskapliga föreläsningar hölls i Vetenskapsakademiens stora sal. Avgiften för utomstående var 25 öre.

Våren 1883 beslöt direktionen att i den nya lokalen anordna mera regelbundna föreläsningar med ändamålet ”att särskilt åt ledamöter meddela nyttiga kunskaper och hos dem väcka håg för inhämtande av sådana”. I detta syfte utsågs en föreläsningsstyrelse med uppdrag att anordna föreläsningar, utse föreläsare, anskaffa undervisningsmaterial m..m. Till ledamöter i denna styrelse utsågs inom direktionen G Eriksson, E Bergius, C A Sundberg och J Svensson.

Bildningsverksamheten fick fri tillgång till föreningens lokal, dessutom anslogs 1.000 kronor. Stiftelsen Lars Hiertas minne lämnade 500 kronor i bidrag, även enskilda personer bidrog till verksamheten. Åhörarna vid föreläsningarna bestod till 75% av föreningens medlemmar.

Kommande år anslog föreningen 1.500 kronor, Lars Hiertas minne bidrog med 500 kronor och riksdagen hade beviljat ett anslag till föreläsningar för arbetarklassen och föreningen ansökte om bidrag från detta 1885. En liknande ansökan ingavs till stadsfullmäktige. Det resulterade i bidrag lång tid framåt. Anslagsvillkoren innehöll bl a att enskilt anslag redan måste finnas samt att föreläsningarna skulle anordnas i serier som lämpade sig för arbetarklassen.

Under 1885 hölls 100 föreläsningar inför 8.588 åhörare. Avgiften för utomstående var 20 öre och seriebiljett för viss veckodag kostade 1 kr.

Bildningsanstaltens  1890-tal blev under  S von Friesens och S A Hedins ledning synnerligen framgångsrikt då nära 78.000 besök noterades vid 927 föreläsningar, i medeltal 80 per föreställning.

1892 började man anordna ”billighetskurser” i franska och engelska språken, främst i av Stockholms Borgarskola fritt upplåtna lokaler men även i flera andra runton i staden. Avgiften var 3 kr per termin och medellösa var avgiftsbefriade.

Verksamhet gjorde försök med litteraturhistoria som föreläsningsämne, bl a Norges och Finlands nyare litteratur behandlades. Sedan följde en serie om ny svensk litteratur, som anordnades 1905. Intresset överträffade alla förväntningar och liknande föreläsningar samlade alltid en tacksam publik.

Under det första 10-talet anordnades 1.000 föreläsningar och 75.000 besök noterades.

Under årens lopp debatterades då och då verksamheten vara eller icke vara, särskilt då 1910 och några år framöver., trots den höga besöksfrekvensen och anstaltens goda anseende, men det fanns alltid medlemmar som tyckte att föreläsningarna inte var till någon större glädje för dem själva och dessutom kostsamma för föreningen, men sådana diskussioner slutade alltid med positiva uttalande för ett fortsättande.

Första världskriget kom och under den tiden och de närmaste åren efter genomgick folkbildningsarbetet - liksom all annan ideell verksamhet - en svår kris. Anstalten klarade märkligt nog även detta. Antalet föreläsningar kunde i stort sett anordnas i sedvanlig omfattning, trots att statsanslaget under åren 1915 - 1918 minskade med 40%.

1917 kunde föreläsningarna förläggas till föreningens nya lokaler vid Teknologgatan. Föreningen hade åter kommit under eget tak.

År 1918 ändrades sättet att välja ledamöter till styrelsen. Dessa skulle nu utses av själva föreningen.

Stödet från föreningen ändrades 1921 så att i stället för fria lokaler lämnades ett årligt anslag på 2.500 kronor, eftersom fri lokal ”på ansvarsbeviljande håll synes underskattas”.

1927 inleddes samarbete med Nationalmuseum med syfte att på ett åskådligt och lättfattligt sätt föra en bredare publik i närmare kontakt med konsten och nyttokonsten och med dess utövare. Både anstalten och museet ställde såväl pengar som personal till förfogande. Föreläsningarna som illustrerades med ljusbilder ägde rum en gång i veckan i Viktoriasalen med i huvudsak Nationalmuseets tjänstemän som föreläsare.

50-årsminnet av framgångsrik verksamhet den 27 november 1932 i Nationalmuseets lokaler. C:a 300 personer deltog med bland annat prinsarna Wilhelm och Eugen, statssekreterare Börje Knös och stadsfullmäktiges ordförande Knut Tengdahl.

Programmet vid festligheterna var - Musik av Stockholms orkesterförening, hälsningstal av styrelsens ordförande G O Malme, anförande av överintendenten vid Nationalmuseum, Axel sGauffin, sång av hovsångare Åke Wallgren, högtidstal av anstaltens föreståndare E Philip, föredrag av skriftställare C G Laurin över ämnet ”konsten tåt folket”, musik av orkestern.

Efter festligheten intogs supé i hotell Rosenbads festvåning. Här deltog ca 100 personer och många tal hölls. Prins Wilhelm framförde gästernas tack.

Lyckönskningstelegram kom från Hans Maj:t Konungen, Åbo svenska akademi, Folkbildningsförbundet och ett flertal föreläsningsföreningar. Pressen uppmärksammade evenemanget, en tidning under rubriken ”Idealismen jubilerar”.

60 år firades den 12 oktober. Under tiden 1940 - 1949 anordnade anstalten nära 600 föreläsningar varav de flesta förlades till Forum. Det totala antalet besök noterades till över 76.000 med medeltalet 130. Man konstaterade att den höga siffran berodde på att den enskilda människan under krisårens nedbrytande psykiska press kände ett ökat behov av kontakt med kulturinstitutionerna och med de medmänniskor som för ett par timmar sökte sig en andlig fristad.

Verksamhet kom under detta årtionde att bedrivas efter i samma principer som under föregående årtionde med hänsyn taget till tidens krav på breddning i fråga om ämnesval. 1950 - 1959 hölls ca 650 föreläsningar varvid nära 55.000 besökare inräknades, vilket gav medeltalet 81.

1960 - 1966 hölls ca 432 föreläsningar varvid nära 26.000 besökare inräknades, vilket gav medeltalet 61. Anstalten kom alltså i likhet med andra föreläsningsinstitut att drabbas av vikande publikintresse.  Kritiken mot föreläsningen som förlegad bildningsform återkom nu med hänvisning till de många moderna bildningsmedel som stod allmänheten till buds och till de tusen och en distraktionsmöjligheter som en storstad kan erbjuda.

1986 genomfördes 87 föreläsningar med sammanlagt 2489 deltagare. 1987 anordnades 77 st föreläsningar med 2680 deltagare. 1988 var antalet föreläsningar 13  med ett deltagarantal på 325.

Föreläsningsanstaltens sista inspektor blev professor Gunnar T. Westin.

Samlingsskriften ”Föreläsningsanstalten Stockholms Forum 1883 - 1983” avslutas med följande ord av föreningens ordförande P O Fallde;

Så kan vi med dokumenten som förmedlare blicka tillbaka på en sekellång verksamhet, vars märkliga och vackra resultat inte bara väcker beundran utan också ansvarskänsla inför nuet och framtiden, en framtid som vi med stöd av de senaste årens verksamheter berättigade att betrakta som ljus, ”i förhoppning om att åhörarne af sig sjelfa torde fatta gagnet och nyttan af att så regelbundet som möjligt infinna sig”.

FÖRESLÄSNINGSANSTALTEN Stockholms Forum 1883 - 1983 - Minnesskrift av P O Fallde

Exempel på annonsering av Föreläsningsanstalten Forums föredrag.

Bilderna är klickbara.